Igår körde a-laget en träningsmatch mot Lunds SK för att få igång tempot inför lördagen.
Det märktes att vi har haft ett par tuffa träningar bakom oss men stundtals riktigt fint spel. Tyvärr blev det förlust men inget som vi bryr oss om utan det viktiga var att väcka kropparna.
Men matchens stora händelse skedde med 20 minuter kvar!
Lawa gjorde en magisk comeback. Efter 2 års skadefrånvaro pågrund av allt gick i sönder i ena knäet med korsband, ledband och menisk. Så klev Lawa äntligen in på plan igen. Lawa gjorde ett riktigt bra inhopp. Bidrog med mycket fart och härliga närkamper. Från åkarps sida så är vi otroligt stolta över den resan du har gjort och att du aldrig har gett upp, det ska du ha! Du har visat alla i föreningen att allting är möjligt bara man kämpar!
Lawa har fått ge sin syn på dessa 2 åren:
Skadade knäet första gången september 2017 i nästsista seriematchen för sässongen. Jag besökte läkare och specialister som inte tyckte en operation var nödvändig. Men efter 4 månader extrema besvär och återkommande svullnader så beslutade sig läkarna att jag skulle operera. Utan magnetröntgen tog dem det förhastade beslutet att främre korsbandet var av, och det var det som skulle opereras. Jag fick vänta ända till slutet på juni 2018 för operation. Fem månader innan operation tränade jag stenhårt på Kulan i Malmö, samtidigt som jag fortfarande var på plats och stöttade mitt lag varje match som en supporter vid sidan. Efter operationen började den riktigt tuffa vägen tillbaka. Många jobbiga dagar, i början var det motiverande att försöka ta sig tillbaka, men ju mer tiden gick och ju mer jag insåg vilken lång väg jag har kvar blev motivationen mindre och mindre. Många dagar kändes det hopplöst och jag funderade på om det verkligen var värt all träning för att spela fotboll igen. Men med hjälp av nära och kära, och med mycket stöttning av lagkamrater så tog jag mig samman och kämpade tillbaka.
Efter ca 7 månader rehab i gymmet fick jag äntligen ta mig ut på fotbollsplanen utan fotbollsskor och börja springa lite nätt. Efter det har det varit en stor nedförsbacke, ju närmre målet jag har kommit och ju mer jag umgåtts med grabbarna i laget har det gått enklare. När det väl var dags att knyta på sig fotbollsskorna så var accepterade hela laget min skada,
Att jag var Påväg tillbaka och att vissa delar av träningspassen var anpassade efter min skada. Jag vill ännu en gång rikta ett extremt stort tack till lagkamraterna som inte gått in 100 procent i duellerna under rehaben, och tränarna som gett mig chansen att vara med och köra så mycket det gått för mitt knä. Igår efter all slit och allt tränande fick jag äntligen kliva in på banan igen, om vi bortser från resultatet i träningsmatchen så var det ett stort ögonblick för mig. Det var liksom ett kvitto på att ingenting är omöjligt sålänge man har motivation och bra folk runt omkring sig. Från min sida efter matchen var det svårt att hålla igen tårarna, vilket vissa av grabbarna såg. Inte för att jag var ledsen men mer för att jag var extremt lättad. Så ännu en gång, TACK ÅKARPS IF ❤️🖤❤️🖤
